Energier

Vi kan känna närvaron på många olika sätt, genom att se inre bilder, genom att höra, genom att känna och genom att veta. Jag utforskar mitt sätt att känna osynliga energier. Igår träffade jag D för att gå igenom hur vi ska lägga upp programmet på vår Reikikurs. När vi var klara frågade jag D om hon kunde känna eller se mina vägledare.

Hon blundade i Stadsbibliotekets barnvagnsrum där vi satt. Plötsligt förändrades energin i rummet, den blev tätare, mer påtaglig. Den kändes stark och jag satt mitt i denna energi. Folk gick förbi, D slöt sina ögon och började prata.
- Jag ser en kvinna som håller en kristall i sin hand, hon skickar healing till dig...
- Hur ser hon ut, frågade jag.
- Hon sitter på en tron, jag ser lila färg...hon visar sig i profil, hon ser ut som en kvinnlig Buddha...

Jag slängde bananskalet i sopkorgen, vi gick ut förundrade över mötet med den starka energin. Någonstans inom mig kände jag tacksamhet för att jag hade känt närvaron. Inte sett, inte hört men känt, på mitt sätt. 

Ännu svårare är det att acceptera inre vetandet, att bara veta saker utan att veta hur. 

Vi gick tillsammans längs mörka gator till en meditation där vi fick tillgång till den nya Kristusenergin. Det låter ju väldigt flummigt men jag kände (igen) att någonting hände under kvällen. När vi avslutningsvis skulle aktivera energin hos varandra kände jag en ny sorts energi. 
- Den känns utomjordisk, sa jag.

Har jag blivit känsligare för energier nu när jag börjar släppa det här med det inre seendet? Vad ska vi göra med den nya Kristusenergin? Vi ska överföra den till andra, genom blick, ord eller beröring. Vi ska bära den som sanna ljusbärare.

Havsmänniska

28/8 Resan fortsätter

Vi lägger till på den första ön, Kithnos. Kargt och brunbränt, vita sockerbitshus på sluttningarna. Ön doftar vilda örter. Vattnet närmast klipporna är grönt. Ön efter Kithnos heter Serifos, det var dit vi hade tänkt att åka först. Det blev Sifnos, en lite grönare ö, som vi valde till slut.

Sifnos stiger fram ur soldiset, först blek, blåaktig skugga som får färg och form ju närmare vi kommer. Bergen syns först, höga, otillgängliga med enstaka, ensamma kyrkor högt uppe på bergstopparna.

En halvnaken fiskare rensar gula nät ombord på en fiskebåt. Taxichauffören som kör oss till Vathi pekar på sevärdheter längs bergsvägarna som slingrar sig på sluttningarna, skola, golfklubb, kloster, busshållplats.

Ägaren till studion står på vändplanen där bilarna parkeras, med sin skottkärra och väntar på nya gäster. Vi drar resväskorna genom stranden, i sanden för det finns inga vägar i Vathi, bara en sandstrand.

Vattnet är välkomnande klart, underbart. Sanden på havsbotten skimrar.  Jag ser skimmer, mitt resesällskap ser små, svarta fiskar.

29/8

Jag kände havsdoften, den fuktiga och salta luften, stiga upp från havet nedanför Xanthakis gästhus, komma gående längs den stenbelagda gången och oförskämt våldgästa oss genom att klättra upp via terrassen och in genom den öppna dörren.

Den saltsmakande havsdoften höll mig vaken under småtimmarna. Jag la händerna på hjärtat och på solar plexus, och bad tyst "Ge mig gudomlig vägledning och närvaro" istället för att be som Maria har lärt på Reikikursen "Ge mig Reiki, gudomligt beskydd och vägledning".

I den påkallade närvaron somnade jag om tills ljuset väckte mig.

Sanden glittrar idag med, både på stranden på havsbotten. Först tänkte jag att det kanske var mikroskopiska fiskfjäll som glimmade genom det kristallklara vattnet. Nu vet jag att det är små partiklar av mineraler som reflekterar solens strålar. 

På vår morgonvandring längs den otillgängliga ravinen såg jag många stenar som glittrade på samma sätt. Jag plockade vild oregano och salvia längs stigen som fortsatte uppåt på ravinens botten. Några fjärilar fladdrade förbi som undrande, vad gör ni här?

Olivträdens silvergröna blad tecknade sig mot den blåa himlen, bakom stenmuren. Stenarna berättade om forna tider på Sifnos då det inte fanns vägar utan bara åsnestigar. Stenarna sa att jag behövde grunda mig med hjälp av stenkraft. De gav mig tillåtelse att plocka med mig några småstenar till Sverige. Stenarna innehåller inkapslad solljus, havets saltstänk och urgammal energi. De badande turisterna som kommer och går har inte kunnat rubba stenarnas grundande verkan.

Ta med dig litet solglitter till din halvtråkiga tillvaro, till den långa vintern, och minns denna dag när du omfamnades av havet, när du smektes av solen, när du gick barfota i vattenbrynet, betraktande glittrande sand på havsbotten.

Ta med dig denna stund, inkapsla solens värme, i en liten, vit sten. den kommer att alstra värme under de kommande, långa vintermånaderna.

Andas in havsluft, havsmänniska.

Resan inåt

28/8, på båten Agios Georgios, på väg mot Sifnos.

Silverbron över havet ser ut som änglarnas dansbana. Jag kan känna närvaron av Ljusets Änglar i alla regnbågens färger. De välkomnar mig till mitt nya jag med öppna armar. De ler som en moder, de sjunger knappt hörbart, de dansar i motljuset som virvlande dervischer. Alla mina resor har haft samma mål, att vakna upp ur ekorrhjulet, att hitta tillbaka till mig själv.

Mitt tvära resesällskap har rollen som lotsen över ån Stix, till dödsriket, han visade mig den fysiska vägen hit. Han har ett syfte i det hela. Att hålla mig på jorden, att fungera som resesällskap mellan två punkter på världskartan.

Jag känner mig fullkomlig som jag är just nu. Jag har inte bråttom. Jag har inga plikter. Jag tillåter mig själv att njuta av tillvaron.

Jag har kommit hit för att se sanningen om mig själv. Små saltkristaller glimmar på min hud, på mina fingrar som håller i pennan. Livet är. Nu.

Skönheten finns i betraktarens ögon, vem är det som betraktar genom mina ögon? Vem är själen som speglar sig i mina ögon? Hur stor är själen? Hur lång? Hur vid? Vilken färg har den? Är den blådisig som luften? Är den konturlös som bergen i horisonten? Kan den utvidga sig som vatten? Kan den förvandlas till fukt och falla ner som regn på en annan plats?

Är vi rent av pelare av ljus? Har vårt ljus blivit grumligt av alla bekymmer och vardagens måsten? Har ljuset krympt av stress? Välkommen till det Egeiska havet, här kan du tvätta rent ditt ljus.

Jag kom hit för att minnas mitt ursprung som havsmänniska. Mina fenor har torkat ut. Min sjöjungfrustjärt har krympt till oigenkännlighet. Känslan finns kvar. Den blåa färgen. Havets bris. Solen som jag avgudade. De små, nästan osynliga ljuspartiklarna som försåg mig med information. Det var då. Vi kom ur havet. Vi steg i land på Lemurien och svävade över landskapet som små halvgudar, stigna ur vågorna. Vi levde långa liv, vi blev flera hundra år gamla. Vi botade själv våra obalanser med hjälp av energierna som tillgängliga för oss.

Vi levde på Atlantis. Vi älskade ljuset, solljuset, månljuset, ljuset i kristallerna som vi projicerade mot oss för att förstärka våra energikroppar. Vi älskade ljuset inom oss. Vi var ljusvarelser av högsta grad. Vi levde i kärlek och harmoni med allt levande. Det var paradiset på jorden till den dagen då vi släckte ljuset och lämnade allt.

Vår tid var över. Jorden föll i mörker under eoner av år. Nu är ljuset åter här, kanaliserad genom mina och dina händer, starkare än någonsin.

Resan till Grekland

Det är dags att minnas, dags att reflektera.
För två månader sen satt jag på planet och tittade neråt genom fönstret. 
Då var jag på väg utåt, mot nya äventyr i Grekland. Nu är jag på väg inåt, mot det inre seendet. 

27/8
Det Egeiska havet ligger som en silverspegel, blank och skimrande under oss. 
Solens reflektioner.
Vingar.

Vi flyger mot Grekland.
En favorit i repris.
Det var för sex år sen vi var här sist.

Pireusbussen har bytt skepnad och fått luftkonditionering installerad. Förra gången svettades vi alldeles utmattade på en dammig, het eftermiddag på väg genom förorterna till hamnstaden Pireus, varifrån båtarna till öarna avgår.

Busschauffören gasar på, bussen skramlar som en gammal konservburk.

Gatunamnen är på grekiska, omöjliga för att lösa för oss, trötta resenärer. Vi frågar efter gatan Evripidou och hittar till sist rätt till Hotel Anemoni. En kall Mythos och grekisk sallad på en taverna, vi sitter ute och det är 30 grader varmt klockan nio på kvällen. Osten smakar get, jag låter att bli den, tar istället friterad zucchini från mitt resesällskaps förrätt. Jag funderar att börja blogga, en vegetarian på vift.

På vägen till hotellet stannar vi på en bar och delar på en baklava, söt och sliskig med mycket honung i. Det är skönt att duscha efter Pireus fuktiga värme som sätter sig som en tegelsten på huvudet. Vi är bara halvvägs på vår resa. Imorgon går vi upp halv sex och går till hamnen, jag med min resväska som har bara tre hjul. Det fjärde hjulet gick sönder i Shanghai.

Ventourian SeaLines, here we come. Båten heter Agios Georgios.

28/8

Morgonen välkomnar mig med varma och fuktiga armar. Det här är Pireus, Hotel Anemoni, i gryningen. Vi har duschat. Vi står redo. Jag stoppar min tunna jacka i ryggsäcken ifall det skulle bli blåsigt på det öppna havet under båtresan till ön Sifnos.

Luftkonditioneringen brummar som en för tidigt åldrad traktor. Detta ljud hörde jag till och från under natten genom öronpropparna. Nu är det morgon och vi siktar mot nya äventyr. Idag får vi se havet. Det stora blåa.

Efter ett mödosamt släpande av min tunga resväska på tre hjul kom vi till hamnen. Biljetter fanns att köpa i Blue Star Ferries kontor för vår båt också. 34 euro fattigare tar vi sikt mot första bästa café. Kaffe och en frasig, nygräddad ostpaj smakar himmelskt.

Mitt resesällskap skyller på trötthet när han inte kunde stava mitt namn på biljettkontoret, efter sju år tillsammans. Kan man vara mindre intresserad av den man bor med? Hur svårt kan det vara? 

Vårt inrutade zombietillvaro med jobb, Facebook  stökig lägenhet och inkommande höst byts ut mot här och nu, närvaro i stunden. 

Svetten lackar, det blir alldeles blött under rumpan på bänken där jag sitter i min vita sommarkjol. Agios Georgios vaknar till liv. Den skakar våldsamt. Den ruskar av sig nattens dvala, solen tittar ut bakom de fula, gråa husen i hamnen. En eftersläntrande motorcykel kör in på bildäck i sista minuten. Nu är det dags.

Vi lägger ut, mot havet. Brisen är ljum som modersmjölk, honungsdoftande, inbillar jag mig, bland bensinångor och havslukt. Det disiga, orangefärgade motljuset bleknar snart och ersätts med blågrå, yrvaken morgon. Bakom min rygg går solen upp. Livet är nu. Havet är. Luften är. Jag är. Jag tillhör livet som kretsar sig runt mig denna tidiga augustimorgon, på Egeiska havet. Svårare än så är det inte, livets gåta. Jag håller i pennan men det är Universum som talar genom mig.

Jag behövde åka en lång väg, bli utmattad, dra en tung resväska för att vakna, för att landa i mig själv. Med en självklarhet som havet vi färdas på, som luften vi andas, hittade jag min egen röst. Alla bitar föll på plats, här i Grekland, på en resa mellan två punkter på kartan, föll jag inåt och nådde brunnens botten.

Livet började flöda genom mig. Orden kom så fort jag fattade pennan. Jag behövde inte tänka, inte grubbla, inte formulera meningar. Jag behövde bara vara i mig själv och ta emot det som kom genom mig. Allt som har varit och allt som kommer att hända trängdes ihop i denna stund, nuet. Med en oerhörd lättnad andades jag in den blåa, fuktiga luften ombord färjan Agios Georgios och kände att jag hade hittat hem till mig själv.

Mina rötter växte ut ur mina sandalklädda fotsulor, genom det blåmålade däckgolvet, genom maskineriet, genom djupet och slog rot på havets botten. På Egeiska havet var jag grundad, jordad som människa i den här inkarnationen.

Solen smekte mig. Vinden rufsade mitt hår. Jag njöt av att vara. Den grekiska flaggan, blå och vit, fladdrade. Min aura blev större och jag visste, oavsett var jag befann mig, var det rätt plats. Jag var på rätt väg, mot det stora, blåa och mot mig själv.

Samma dag, 28/8, kl. 08.52

I horisonten ser jag de svaga konturerna av bergen, som en drakrygg ligger de dimhöljda bergen där, nästan inom räckhåll. Solen välkomnar mig till Grekland. Vinden skakar på min hatt, litet lätt. Underbarare än så här kan livet inte vara.

Att vara ett med elementen, med luften, med vattnet gör mig fullständigt lugn och tillfreds med mig själv. Hit vill jag komma med mina barnbarn, jag en excentrisk författarinna på väg att födas, vill ta hit de små som komma skall. Jag vill visa dem allt det här som jag bär inom mig. Jag vill räcka vidare, till nästa generationen, tilliten och nyfikenheten om att upptäcka nya världar. Nu som då kommer jag att sitta  i en vit klänning och en stor hatt på huvudet, och bli välkomnad av livet.

Air Type Seats inne på båten får vänta. Jag vill se havet, jag vill känna solen, jag vill lyssna på vinden. Jag vill låta mig att skakas till liv av Agios Georgios brummande motorer. Jag vill känna var min kropp börjar och slutar. Jag vill känna gränsen mellan mig och livet. Huden, solsmekt, är gränsen mellan mig och Grekland.

Något håller på att hända, jag känner det med alla mina celler. Något håller på att väckas till liv. Något som har glömts bort sedan urminnes tider är på väg att komma upp till ytan. Jag väntar på det som ska återfödas, ur havet, ur luften, ur solen, ur jorden. Jag är tacksam mot mitt vardagsjag som tillät mig att göra den här resan till mitt ursprung.

Jag hör svävande steg. Hur kan de svävande stegen höras? Nej, de kan inte höras, de kan kännas. Eoner år sedan hade vi inga fysiska fötter, vi gled fram en bit ovanför jordens yta som halvgenomskinliga, halveteriska varelser. Vi, folket av Lemurien och Atlantis, har väntat på denna stund så slöjan mellan världarna blir tunnare. Det är nu vi får tillgång till våra tidigare gåvor, vår urgamla visdom. vi har kommit hit för att vara med på jordens uppstigning, energiförhöjning från den tredje till den femte dimensionen.

Vi behöver bara vara, vi frekvenshållare. Vi behöver bara vibrera så som vi alltid har gjort, högt och rent, för att höja på jordens frekvens. Vi behöver att andas in luft gnom våra sju chakran och andas ut genom våra tio chakran. Att börja göra det på det öppna havet mellan Pireus och Sifnos är ypperligt.

Solen väcker upp mina ljuskoder, de som släcktes för länge sedan då vi inte längre var värdiga ljuset. Dessa trauman mullrar inom oss ljusarbetare. Vi var tvungna att släcka ljuset innan Atlantis gick under. Ljuset togs ifrån oss. Nu, denna stund, den 28 augusti 2013, är vi värdiga ljuset igen. Vi har gått igenom mycket, sorger, besvikelser, skuldkänslor för att rena våra energikroppar. Idag är ett bra tillfälle att häva all gammal bagage överbord färjan Agios Georgios. 

Så mycket lättare känner jag mig. Plötsligt känns det att jag inte behöver vara den jag har varit. Jag är en öppen, ren anteckningsbok som livet får skriva i. Jag välsignar mitt förflutna men det har ingen betydelse längre, allt som finns är nytt och spännande, i denna stund, nuet.

Stenen

I början av augusti var vi vid offerstenen i skogen och jag gjorde anteckningar...

Offerstenen ligger på sin plats i skogen, i närheten av den gamla kvarnen, ovanför ett rött hus i Blackeberg. Någon har lagt en liten, brun småkaka mitt på stenen. Någon har smakat på kakan, en vätt eller en älva?

Jag ville visa platsen för min son och frågar om han kan känna något, om han kan få information via känslor, bilder eller dofter.

- Det känns att det här har varit en del av vatten, det forsar ner vatten uppifrån. Stenen har stått vid en hög klippa, det är mycket rörelse i vattnet…

Troligtvis flyttades stenarna när inlandsisen smälte. Den här stenen står på tre små stenar och kallas för uppallat block eller en liggande höna. Han tittar inåt, använder sitt inre seende och beskriver bilderna som flimrar förbi.

- Ett blont barn, ett litet spädbarn med pampersblöja.

Kanske någon har bytt blöja på sitt barn med stenen som improviserad skötbord?

- Stenåldersmänniskor, smutsigt, tovigt hår, de har trasor på sig och skinn, gamla verktyg. De sitter och äter, lutar sig mot stenen, de gömmer sig bakom stenen och jagar.

- Barn leker här, ljushyade barn, blonda.

- Stenen är jordad, jag får en påminnelse om att vi är alla ett, att det växer rötter under stenen.

- Kan du fråga om stenen kan berätta en hemlighet? frågar jag ivrigt.

- Det finns en sagovärld under den med långa tunnlar och kammare, där finns mycket osett och spännande. Det finns skimrande stenar i gångar, det är en spännande värld. Tunnlarna leder åt alla håll, det bor små människor där nere. De är små, gamla och visa. De har breda pannor och breda, kraftiga händer, långa, gråa skägg. De har röda konhattar på sig.

- Hur ser deras kläder ut?

- Gråa och gröna, och röda hattar, som i sagorna. Det här är kanske bara mina fantasier, avfärdar han snabbt.

Då berättar jag att vi står vid en urgammal offersten men mer än så vet jag inte.

- Kanske offrades det djur förr i tiden här, säger jag och fingrar de smala, ojämna rännorna på ytan som användes för att samla blod. De små groparna, skålgropen eller älvkvarnen användes på brons- och stenåldern för att blidka älvorna. Säd maldes i groparna för älvorna, enligt fornnordisk folktro styrde älvorna över skörden.

Han lägger händerna på stenen igen och blundar.

- Det har funnits blod på stenen, inte bara djur utan människor också, halsar har skurits. Det luktar urin. Våldtäkter. Eld, brasor. Spädbarn har offrats. Vargar har ätit  människokött. Vargar har blivit bundsförvanter till människor och följt dem.

- Människor med dåliga tänder har ätit människokött.

- Fullmånen har lyst på stenen. Häxor har hämtat hit färska örter och blommor. Hästvagnar har åkt förbi. Öl har druckits ur gamla träsejdlar.

- Stenen känns mjuk nu, den vibrerar.

- Mitt i stenen finns en ljus kärna men runt den är det mörkt. Det finns lugn och sanning i stenen.

- Häxor har skrattat här mycket. Häxor med svarta, höga hattar har skrattat här.

- Det har lagts avföring på stenen och flugor har samlats på den, urin och avföring. Det stinker urin från sidorna.

- Björnen har stått här med framtassarna på stenen. Fåglar, skator och kråkor har ätit av offergåvorna. Stenen har sett åska, stormar och kalla höstkvällar, en brasa har tänts på vänster sida om mig. Folk har hämtat hit grenar med gröna löv och täckt köttet med grenarna. Färska löv har lagts på rådjurskött.

- Isbjörn, lodjur, stenen har sett is, vatten med ytan täckt med is. Stenen har sett stark sol, dueller där folk har dött, spjut.

- Små barn har lekt runt stenen barfota, med tovigt hår, ansikten täckta med smuts, med glimten i ögat, leende på läpparna, små barn, fina själar. En tjej, 4-5 år gammal, står på den lilla stenen och kramar om den stora stenen, mörkhårig, brunett, bred panna, bruna ögon, tänderna i överkäken lutar inåt, europeisk näsa, små, smutsiga händer men rena naglar, en korthårig pojke, 6-7 år, leker tillsammans. Jag får rysningar, säger han och öppnar ögonen.

Jag sitter på huk med mitt anteckningsblock och skriver upp det han säger. Jag skulle också vilja se inre bilder, ha ett inre seende. När jag blundar ser jag mörker eller ibland färger, mest blått och lila. Vi är olika och uppfattar de osynliga energierna på olika sätt.

Jag lägger mina händer på stenen och kanaliserar ljus till den.

Den har väntat länge för att få berätta sin historia.

Som tack lägger jag ett grönt ekblad under den halvätna småkakan, inte för att återuppta offerriterna utan för att ge stenen något friskt, levande och läkande.

Reiki

- Några i min närhet vill lära sig Reiki...men kursen har inte blivit av än, den blir av när det är dags, sa D.
- Jag kan hjälpa dig, svarade jag fast jag inte ens var färdig Reikimaster då.

Det var som att trycka på startknappen, jag signalerade till Universum att jag skulle ha en Reikikurs tillsammans med D någon gång i framtiden. Allt hände i rasande fart, jag blev Reikimaster och plötsligt hade vi ett kursdatum att se fram emot.

Men vad sysslar jag med, vad är Reiki för något? Reiki är av Skatteverket godkänd friskvårdsmetod som används för avslappning och stressreducering. Den som ger en Reikibehandling lägger händerna på klientens kropp och låter energin flöda genom sig, det är som att vara en kanal för helande energi. 

Min tanke var att jag skulle hjälpa till på kursen för att få en ny erfarenhet, för att stå i bakgrunden och titta hur det går till men så blev det inte. Vi ska vara kursledare båda två, vi ska ha var sin meditation, vi ska skriva var sitt kurskompendium. Universum vill att vi ska utvecklas, båda två. Jag skulle aldrig gjort det här ensam men tillsammans kan vi stötta varandra och genomföra projektet.

Jag initierade min son som ställde upp som försökskanin när jag behövde öva, det förändrade hela hans liv. 
- Det kan komma upp gamla trauman, sa jag lite försiktigt, under de närmaste 21 dagarna.

Efter en initiering i Reiki 1 startar en reningsperiod på just 21 dagar. Det blev dramatiskt, jobbigt, smärtsamt men efteråt hade jag fått en ny son som såg världen med nya ögon. Han såg ljuset istället för mörkret. 

Jag är bara en kanal, jag förmedlar energin genom mig, inte från mig.